...vanlig vänlighet

" Ett vänligt ord kan hålla en varm hela vintern "
Okänd

Jag har ett socialt arbete med mycket folk som kretsar runt mig hela dagarna och det är svårt att undgå vad människor säger till varann.
Många gånger, för att inte säga ofta, så reagerar jag på hur man tilltalar varann och behandlar sin respektive, sitt barn o.s.v.
Många snäser, ryter och är rent oförskämda mot sin partner/sitt barn, som kanske svarar i samma ton, eller tyst kryper ihop och fogar sig.
Ibland kan det vara rena förödmjukelsen, och jag undrar hur självförtroendet mår på den stackare som blir nertryckt så offentligt inför andra.

Jag kan ibland må rent dåligt av vad jag hör och har lust att gå fram, se personen i ögonen och säga:
" Snälla du, inse hur rik du är som har någon att älska och bry dig om. Var rädd om varann istället, ni vet aldrig hur länge ni har varann ".
Men sån´t gör man ju inte. Försöker bara le så varmt det är möjligt, till den drabbade.

Visst är det så, det finns inga löften att vi har varann imorgon.
Därför bör vi göra det vi kan för att uppmuntra och uppskatta varann istället. Trots att vi alla bär på fel och brister.
Det kan räcka långt med ett leende, en kram eller ett enkelt " Vad jag tycker om dig! " för att lyfta och bära en medmänniska en lång tid framöver.
Eller hur?

Dagens bön:
Gud hjälp mig att behandla mina medvandrare med respekt och kärlek. Även om jag inte möter något gensvar tillbaks. Att aldrig glömma de små uppmuntrande handlingarna, som får människor att växa och glädjas.

...idag.

" Dagen idag är en märklig dag.
Den är din!
Dagen igår föll ur dina händer,
den kan inte få annat innehåll
än du redan gett den.
Dagen imorgon har du inte fått
något löfte om.
Men dagen idag har du,
det är det enda du kan vara
säker på.
Den kan du fylla med vad du vill.
Använd dig av det.
Idag kan du glädja en människa.
Idag kan du hjälpa en annan.
Idag kan du leva så att kanske
någon ikväll kan tacka Gud för
att du finns till.
Dagen idag är en betydelsefull dag.
Den är din! "

...himmelsk fostran?

Hamnar vi inte alla, lite då och då i livet, i situationer när det känns FÖR stort, FÖR tungt, FÖR ansvarsfullt, FÖR komplicerat, FÖR kravfullt, FÖR mycket motvind...? När man helt enkelt inte orkar mer och är redo att kasta in handduken. När tyngden på axlarna gör att man knäar och nästan kryper fram. När tanken på en morgondag mer tynger än känns som en gåva. När smärtan fysiskt, eller psykiskt, är mer än man härdar ut.

Jo, jag tänkte väl det. Vi möter det alla, någon gång i livet. En del kanske många gånger under sin resa. Här finns ingen rättvisa.

Mina tankar vandrar iväg och jag funderar...om möjligen de tuffa tider vi möter, kanske är till för att fostra oss? Få oss att mogna i vår personlighet, skala av allt det som är ytligt i våra liv?
Hur skulle vi vara som människor om hela livet var en räkmacka? Som odrägliga, otacksamma och bortskämda ungar?
Kanske Gud kan tillåta prövningar för vår utveckling? ( Jag tror aldrig att han sänder dem, men möjligen tillåter dem komma! )
Och för att vi ska lära oss att vända oss till honom, som vill bli vår gränslösa kraftresurs när vi inte själv orkar? Som vill lyfta och bära oss, som ett litet barn som behöver tröst?
Det ska nu sägas att detta inte är någon teologisk fakta, utan helt och hållet mina personliga funderingar.

Men åter igen, när man står där. Sista kraften tömd. Ingen utväg finns. Tårarna rinner och man frågar sig : "vad gör jag?" Och varför måste man prövas igen? Så tungt det kan kännas att alltid behöva vara stark.
Kan det inte räcka nu? Är man så "svårfostrad"?
Frågorna är befogade. Men det finns inga svar. Inte mer än de jag nämnt.
Jag tror livet förädlar oss.
Därför önskar jag inte heller att vara yngre. De erfarenheter och den mognad jag samlat på mig under livet, är guld värd.

Jag har sett den djupa ordlösa smärtan i ögonen på dem jag älskat. Önskat att jag bara kunnat få lyfta av lite utav den och dela den. Men nej, var och en måste bära sitt.

Genom allt jag mött och allt jag möter, så har jag ändå min stora trygghet i en tro som bär.
I en Gud som står där och lyfter upp mig och bär mig, när jag inte själv orkar mer. När världen är för stor och jag för liten. Då får jag känna att han har full kontroll. Förstår varenda suck, tår eller rop på hjälp.
Som visar utvägar när allt ser stängt och hopplöst ut. Som lyfter av bördan och ger ro.

Lyssna gärna till denna sång: "God will make a way"

...destination Himlen

"De som delar tron på Kristus ses aldrig för sista gången"

Med tanke på att vi haft Allhelgona helg så tänker jag idag skriva om något som många tycker är ett tungt ämne. Men ändå inte.
Så om du inte är upplagd för att läsa sådant, så är det bättre att du klickar dig vidare direkt.
Till bloggar med matrecept och roliga citat.

Är du kvar? Ok...
Det händer en sådan där strålande vacker dag när solen bryter igenom, luften är klar, färgerna intensiva, rådjuren betar på åkern bredvid, fåglarna spelar ikapp. Det är så där ljuvligt som det bara kan bli helt plötsligt vissa dagar, när allt är till sin fördel!
Sådana dagar är så sköna att det känns som om själen inte får plats, man nästan sprängs av alla härliga intryck.
Vid sådana tillfällen är det som om det suger till i mig. Om det nu är så skönt här, hur ska inte himlen vara då?
Det perfekta, fullkomliga, ofattbara. Känslan av att nu, nu har jag kommit hem, dit där jag hör hemma.

Jag har alltid levt med tron att en dag komma dit och "visst, det kommer nog bli bra".
Men efter att ha tagit farväl av både livskamraten och far, tätt efter varann, så har himlen fått en helt ny dimension för mig.
Den har blivit VERKLIG!
Jag ska inte bara möta de båda, utan andra jag känt och inte minst Han som gett mig biljett dit - Jesus.
När sonen var lite yngre så brukade han och jag fundera tillsammans ibland. Vi kunde ligga och spåna: "Finns det djur i himlen? Kan man köra cross där? Finns det makaroner? Vad gör man hela tiden?"
Jag hade såklart inget självklart svar att ge, men spekulera kan man ju alltid. Jag brukade säga till honom: "Är det något vi verkligen längtar efter, uppskattar och önskar, då tror jag det finns där".

Sorg är inget onaturligt. Den följer på kärlek. Lika självklart som man välkomnar den nya lilla människan som föds med glädje, lika självklart tar man farväl en dag och möter sorg.
Ingen vill möta den, men alla gör det. Är det något som är rättvist i denna orättvisa värld så är det väl det. Tomhänt hit, tomhänt härifrån.
Men i Västvärlden där vi lever har den blivit något som inte ska existera eller talas om, något som enbart skrämmer. Här där vi ska vara evigt unga, vackra och odödliga. Där ligger tredje världen före oss i utvecklingen. Där finns hela livsregistret med på ett mycket naturligare sätt i vardagen.

Har läst en bok med titeln: "Dolda välsignelser - hur själen växer genom sorg". Titeln talar för sig själv.
Ur den djupa smärta som följer med sorg, så kan det växa mognad och välsignelse. Jag vet.
Jag hade gärna avvarit det, men valet är inte mitt.
Jag vet bara att det finns glädje igen. Vissa hittar den snabbt, för andra tar det längre tid. 
Men varje dag är en gåva från Gud. Även de dagar som känns tunga som gråstenar.
Och jag tänker leva fullt ut, varje dag, tills mina dagars antal är fyllt.
Och då är även jag hemma.
Nu tänder jag ljus på gravarna och minns. Men är samtidigt övertygad om att där ligger bara tomma skal. 
Jag tror de själva sitter på fest just nu och skrattar och mår alldeles, alldeles fantastiskt bra.

...that´s what love is

Var på konsert för några dagar sedan och hörde denna skönsjungande herre - David Phelps.
En fantastisk röst och många fina låtar. Tänk om man bara hade en bråkdel av den sångrösten, vad roligt det vore...
Den låt som fastnade mest hos mig och fick mig att få gåshud, är den som följer här nedan.
That´s what love is. Har lyssnat på den många gånger sedan dess.

Kärlek...så slitet ord. Men så beroende vi är av den. Precis som luft.
Vad är kärlek? Hur mycket betyder den för oss? Vad gör den med våra liv?
Den kan få oss att skratta, den kan få oss att gråta. Den kan få oss att lämna allt, den kan få oss att hålla fast hårt. Den kan få oss att ge allt vi kan och orkar, den kan få oss att öppet ta emot.
Den är värd att leva för, och den är värd att dö för.
Vad vore världen utan kärlek?

Kanske är det först när livet behandlar oss hårt, när relationer spricker eller när kärleken rycks ifrån en - som vi kan värdera den till sitt fulla värde, som det mirakel den är?
Tänker bl.a. på alla de som miste någon i tsunamin för några år sedan.
Erfarenheter som gör att livets verkliga mening sätts på sin spets. Får oss att förstå att det materiella runt ikring oss, prylar, pengar, status och makt egentligen betyder - ingenting. Ingenting utan kärlek.
Men när den finns i de relationer vi omger oss med, så tror jag också de materiella tingen får sin rätta plats och värde och kan vara till glädje.

Kärlek är inte alltid självklar och total. Den behöver vård och omsorg för att överleva och växa. Den kan bli starkare av stormar och den kan mogna med tiden. Vissa delar av livet kanske den t.o.m. mera är ett beslut, än varma känslor. Den kan få den mest frusna själ att tina upp och blomma ut till sitt absolut bästa. Den kan få hat att ge vika.
Den kan få det lilla barnet att växa till en trygg vuxen individ med tro på sig själv, likaväl som avsaknad av kärlek kan skapa ärr som består hela livet.

Ikväll lägger jag mig med en önskan om att få vakna varje morgon med lite mer fokus på vad som är det viktigaste i livet.
Att visa kärlek i de relationer och till de människor jag möter just den dagen.

...trivs Gud?

På besök i Uppsala och med ett par timmar att slå ihjäl. Och vad gör man i en stad där man är helt främmande?
Jo, de två majestätiska tornen på domkyrkan som står som två vägvisare pekandes mot himlen, fångade mitt intresse.
Styr stegen dit, gläntar lite på kyrkporten och smiter in och...tappar nästan andan av det stora enorma kyrkorummets prakt och mäktighet. Vilken takhöjd, vilka målningar, vilka pelare, vilken akustik!
En jättekyrka i många avseenden.

Går andäktigt runt och ser mig om samtidigt som jag har ett öra vänt mot den lunchmässa som precis pågår.
Funderar lite där jag går... Bor Gud här? Trivs han som föddes i ett torftigt stall, verkligen i all denna prakt? Eller har han för länge sedan flytt ut i friheten genom de tunga portarna?

Plötsligt ser och hör jag prästen bjuda fram till nattvard.
Ja, varför missa det? Glider in i kön av människor och får min del. Hör prästen läsa välsignelsen över de samlade människorna.
Och sedan kommer det: "Dina synder är dig förlåtna".

När jag går ut känner och vet jag det - här bor Gud.
Inte för att det är en mäktig byggnad, utan för att här finns människor som tror på korsets kraft.
Sen kan de nog finnas i vilken byggnad som helst.
I varje människas hjärta som vill tro - där bor Gud.
Även i mitt, om än inte så praktfullt...

                                                                           

...ansiktslyftning

" Är du i behov av en ansiktslyftning?
Det finns en som är helt gratis,
alltid finns tillgänglig, 
får dig att se yngre ut 
och saknar biverkningar.
Det kallas ett leende. "

De meningarna mötte mig en morgon när jag bläddrade fram dagens datum i den lilla boken som står på köksbordet. Det är tänkvärda ord om allt mellan himmel och jord, Gud och diskbaljan.
Kunde inte låta bli att le redan då, för visst låg det något i de orden.
En glad människa ser ju faktiskt yngre ut än en där mungiporna hänger ända ner till axlarna.

Men samtidigt kände jag att jag blev lite irriterad. Ja, jag skrev just det, irriterad.
Irriterad på detta samhälle som säger att man måste vara evigt ung, lycklig, framgångsrik och frisk för att räknas.
Varför måste man alltid se yngre ut? Vad är det för fel på att åldras? Med att vara tillfreds med sitt födelseår?
Jag förstår att man får räkna med fler krämpor och sjukdomar när man når en högre ålder, och det är ju inget någon önskar sig, men bortsett från detta.
Varför värderas inte livserfarenhet högre? Personligheten mer än CV:t? Varför ses inte de grå håren som ett tecken på visdom?
Men mest arg blir jag på mig själv. Arg för att jag stundtals sveps med i detta tänket.
Öppna mitt badrumsskåp så ser du. Där står den, den första anti-rynk krämen...

För övrigt håller jag helt med, att ett leende gör underverk.
Inte bara för utseendet, utan även för själen. Både för den som avfyrar det och den som är målet för det.

Egentligen tycker jag mer om Bibelns variant:
" Ett glatt hjärta gör ansiktet ljust " Ords. 15:13
Och det oberoende av ålder.