...ett borttappat ord

"Vi behöver höja effektiviteten...", "Köket har ju 10 år på nacken nu, vi måste verkligen byta det!", "Om jag bara kunde gå ner 5 kg till...", "Måste ha en ny Iphone, den är ju över ett år och sliten...", "Tänk om jag bara kunde vinna en miljon, vad bra det skulle vara då..., "Jag skulle bli lycklig bara jag fick bättre jobb..."

Det finns människor som fascinerar mig. Oftast är de grå och rynkiga, men inte alltid. Det som imponerar på mig är inte deras utseende eller ägodelar, deras bakgrund eller status, utan den utrotningshotade egenskap de besitter - förnöjsamhet.
Går det ens att stava till det idag? En av dagens största bristvaror i samhället.
Alltid strävar vi efter att det ska bli mer, bli bättre, bli större, bli lyckligare...
Och mitt i all strävan så tappar vi bort vår tacksamhet - och förnöjsamhet. Och i värsta fall även varann.

Det finns självklart en risk i att efterlysa denna egenskap. All strävan efter att förbättra är ju inte av ondo, många gånger är det en nödvändighet att låta otillfredsställelsen driva fram förbättringar. Och förnöjsamheten ska inte förväxlas med en passivitet som säger " jag tänker inte göra något, det får andra uträtta ".
Jag tror att det är en iver att vilja framåt, samtidigt som det finns en djup tacksamhet över att ha det man faktiskt har.
Det finns visst ett ordspråk som säger: " Rik nog som nöjd är " och visst ligger det något i det.

Jag har en önskan att jag kan lägga mig varje kväll, tacka Gud för det jag har, och få smaka något mer av denna förnöjsamhet än dagen innan.