...that´s what love is

Var på konsert för några dagar sedan och hörde denna skönsjungande herre - David Phelps.
En fantastisk röst och många fina låtar. Tänk om man bara hade en bråkdel av den sångrösten, vad roligt det vore...
Den låt som fastnade mest hos mig och fick mig att få gåshud, är den som följer här nedan.
That´s what love is. Har lyssnat på den många gånger sedan dess.

Kärlek...så slitet ord. Men så beroende vi är av den. Precis som luft.
Vad är kärlek? Hur mycket betyder den för oss? Vad gör den med våra liv?
Den kan få oss att skratta, den kan få oss att gråta. Den kan få oss att lämna allt, den kan få oss att hålla fast hårt. Den kan få oss att ge allt vi kan och orkar, den kan få oss att öppet ta emot.
Den är värd att leva för, och den är värd att dö för.
Vad vore världen utan kärlek?

Kanske är det först när livet behandlar oss hårt, när relationer spricker eller när kärleken rycks ifrån en - som vi kan värdera den till sitt fulla värde, som det mirakel den är?
Tänker bl.a. på alla de som miste någon i tsunamin för några år sedan.
Erfarenheter som gör att livets verkliga mening sätts på sin spets. Får oss att förstå att det materiella runt ikring oss, prylar, pengar, status och makt egentligen betyder - ingenting. Ingenting utan kärlek.
Men när den finns i de relationer vi omger oss med, så tror jag också de materiella tingen får sin rätta plats och värde och kan vara till glädje.

Kärlek är inte alltid självklar och total. Den behöver vård och omsorg för att överleva och växa. Den kan bli starkare av stormar och den kan mogna med tiden. Vissa delar av livet kanske den t.o.m. mera är ett beslut, än varma känslor. Den kan få den mest frusna själ att tina upp och blomma ut till sitt absolut bästa. Den kan få hat att ge vika.
Den kan få det lilla barnet att växa till en trygg vuxen individ med tro på sig själv, likaväl som avsaknad av kärlek kan skapa ärr som består hela livet.

Ikväll lägger jag mig med en önskan om att få vakna varje morgon med lite mer fokus på vad som är det viktigaste i livet.
Att visa kärlek i de relationer och till de människor jag möter just den dagen.

...trivs Gud?

På besök i Uppsala och med ett par timmar att slå ihjäl. Och vad gör man i en stad där man är helt främmande?
Jo, de två majestätiska tornen på domkyrkan som står som två vägvisare pekandes mot himlen, fångade mitt intresse.
Styr stegen dit, gläntar lite på kyrkporten och smiter in och...tappar nästan andan av det stora enorma kyrkorummets prakt och mäktighet. Vilken takhöjd, vilka målningar, vilka pelare, vilken akustik!
En jättekyrka i många avseenden.

Går andäktigt runt och ser mig om samtidigt som jag har ett öra vänt mot den lunchmässa som precis pågår.
Funderar lite där jag går... Bor Gud här? Trivs han som föddes i ett torftigt stall, verkligen i all denna prakt? Eller har han för länge sedan flytt ut i friheten genom de tunga portarna?

Plötsligt ser och hör jag prästen bjuda fram till nattvard.
Ja, varför missa det? Glider in i kön av människor och får min del. Hör prästen läsa välsignelsen över de samlade människorna.
Och sedan kommer det: "Dina synder är dig förlåtna".

När jag går ut känner och vet jag det - här bor Gud.
Inte för att det är en mäktig byggnad, utan för att här finns människor som tror på korsets kraft.
Sen kan de nog finnas i vilken byggnad som helst.
I varje människas hjärta som vill tro - där bor Gud.
Även i mitt, om än inte så praktfullt...

                                                                           

...ansiktslyftning

" Är du i behov av en ansiktslyftning?
Det finns en som är helt gratis,
alltid finns tillgänglig, 
får dig att se yngre ut 
och saknar biverkningar.
Det kallas ett leende. "

De meningarna mötte mig en morgon när jag bläddrade fram dagens datum i den lilla boken som står på köksbordet. Det är tänkvärda ord om allt mellan himmel och jord, Gud och diskbaljan.
Kunde inte låta bli att le redan då, för visst låg det något i de orden.
En glad människa ser ju faktiskt yngre ut än en där mungiporna hänger ända ner till axlarna.

Men samtidigt kände jag att jag blev lite irriterad. Ja, jag skrev just det, irriterad.
Irriterad på detta samhälle som säger att man måste vara evigt ung, lycklig, framgångsrik och frisk för att räknas.
Varför måste man alltid se yngre ut? Vad är det för fel på att åldras? Med att vara tillfreds med sitt födelseår?
Jag förstår att man får räkna med fler krämpor och sjukdomar när man når en högre ålder, och det är ju inget någon önskar sig, men bortsett från detta.
Varför värderas inte livserfarenhet högre? Personligheten mer än CV:t? Varför ses inte de grå håren som ett tecken på visdom?
Men mest arg blir jag på mig själv. Arg för att jag stundtals sveps med i detta tänket.
Öppna mitt badrumsskåp så ser du. Där står den, den första anti-rynk krämen...

För övrigt håller jag helt med, att ett leende gör underverk.
Inte bara för utseendet, utan även för själen. Både för den som avfyrar det och den som är målet för det.

Egentligen tycker jag mer om Bibelns variant:
" Ett glatt hjärta gör ansiktet ljust " Ords. 15:13
Och det oberoende av ålder.

...gilla läget

Jag mötte två stycken. Samma dag.
Människor som i mina ögon går under benämningen "Vardagshjältar" och som får mig att vilja nominera dem till Nobelpris.

Han körde fram till mig med sin permobil. Mannen som tills för bara några år sedan var en av stadens mest kända ansikten, alltid aktiv för näringsliv och kommunens utveckling, men som efter en stroke sitter fjättrad i sin rullstol och med stora talsvårigheter.
Nu försökte han uppbåda all sin kraft att, med stor ansträngning, försöka få mig att förstå vad han ville ha hjälp med att finna i butiken. Det tog flera försök och säkert flera minuter för honom, att med min hjälp hitta stavelserna som till sist fick fram hans fråga.
Efter att ha hjälpt honom så började jag språka lite med honom, och lät honom förstå att jag kände igen honom och visste om vad som hänt. Jag kunde inte låta bli att till slut undra hur livet fungerade för honom nu.
Jag hade ju väntat mig, med all förståelse, att han skulle ge utlopp för bitterhet över den tunga vändning hans liv tagit. Hur hela den sociala biten försvunnit, och hur jobbigt allt hade blivit.
Men istället spricker hans ansikte upp i ett stort leende och han säger " Det är bara att gilla läget!"
Jag höll på att sätta mig av ren förundran.
Gilla läget?! Är det den slutsats han nått? Med ett leende dessutom?
Nu är nog han den typen av människa som i grunden har en positiv livssyn. Som säkert också har jobbat åtskilligt innan han kunde ta de orden på sina läppar. Men det talar ändå för en människa med stor mognad och livserfarenhet. Som vet att livet blir lite, lite lättare att leva om man väljer att acceptera sina förutsättningar och göra det bästa möjliga utav dem, den dag som är.

Lite senare kommer en äldre kvinna, kanske 60-70 år, fram till mig och vill ha hjälp att välja Lego.
Hon är mycket noga med att låta mig förstå att det måste vara för småbarn upp till 3 år.
ENBART stora bitar, typ Duplo. Jag förutsätter givetvis att det är till ett mycket litet barn.
Efter mycket väljande och läsande på förpackningar hittar vi till sist ett som hon tror passar.
Då avslöjar hon, med tårar i ögonen, att det är en födelsedagspresent till sin man. "Han har Alzheimers och är på en treårings nivå. Han älskar att bygga med Lego, men stoppar allt i munnen..."
Vad säger man....Jag blir stum av beundran över denna kvinna, som trots att den man hon en gång för länge sedan gifte sig med inte längre finns kvar, som förvandlats till ett litet vårdnadskrävande barn, står orubbligt och troget kvar vid hans sida. I nöd och lust...genom allt vad de möter i livet.

Den dagen går jag hem, märkbart påverkad, och med två nya vardagshjältar att se upp till.

...mistakes

Jag tvärstannade när mina ögon fastnade på orden som var tryckta på kudden i butiken.

" One who never makes mistakes
never makes anything "

Orden talade direkt till mig, och mina tankar började genast spinna.
Misstag. Felsteg. Förhastade ord. Felaktiga beslut.

Vi får många gånger ta konsekvenserna av våra misstag. Men ibland drabbar det även vår omgivning. Vilket givetvis är värre. Jag själv, en till eller flera personer som mår dåligt av mitt handlande.
Vilken enormt stor vikt ordet " förlåt " har just då. Och så svårt det kan vara att säga det. Sex små bokstäver, men som ärligt sagt och menat, kan förflytta berg och läka djupa sår.

Men meningen jag läste talade just då ännu mer till mig om mod. Mod att våga en gång till. Fast det gick snett förra gången. Fast jag vart förloraren. Den som drog kortaste strået. Den som kastade sig ut i det okända och landade med ett magplask. Den som gav sig hän och vart sviken.
Ska man verkligen våga igen?
Tänk om...

Jag har ändå den tron, att vågar man aldrig igen, så kommer man att bli en passiv, själsligt stympad människa med så höga krav på sig själv och på perfektionism, att hela livsglädjen sakta förtvinar. Kvar sprids en bitter smak av misstro och uppgivenhet .

Hur hårda törnar livet ändå ger, så hoppas jag att aldrig förlora nyfikenheten på livet.
Den nyfikehet som gör att man vågar steget en gång till. Och en gång till. Och en gång till.
Fast man inte vet utgången.

...vackra höst

Ja, jag är en av dem som tycker att hösten är en av de bästa årstiderna. Lugnet infinner sig efter sommarens måsten, luften är frisk och färgerna fantastiska och de mörka kvällarna inbjuder till sköna stunder i soffan framför kaminen...
Idag vart längtan ut i naturen stark. Tiden fanns där, så sagt och gjort.
Med en termos kaffe och kameran som sällskap så begav jag mig ut på måfå.
Hamnade till slut vid ett fint naturreservat som heter Trystorps ekängar. Där strosade jag runt en lång stund och njöt av den vackra hösten. Det såg ut som om träden fattat eld, så flammande röda var de.
Att ta fikapausen med ryggen lutad mot en 400 år gammal ek, manar till eftertanke...Tänk vad mycket den har sett genom sin livstid. Generationer som kommer och går. Krig och fred.
Kom att tänka på raderna från Bibeln: "Allt har han gjort skönt för sin tid..."
Var årstid har sitt vackra. Och just nu är det höstfärgerna som får glädja oss.