...idag.

" Dagen idag är en märklig dag.
Den är din!
Dagen igår föll ur dina händer,
den kan inte få annat innehåll
än du redan gett den.
Dagen imorgon har du inte fått
något löfte om.
Men dagen idag har du,
det är det enda du kan vara
säker på.
Den kan du fylla med vad du vill.
Använd dig av det.
Idag kan du glädja en människa.
Idag kan du hjälpa en annan.
Idag kan du leva så att kanske
någon ikväll kan tacka Gud för
att du finns till.
Dagen idag är en betydelsefull dag.
Den är din! "

...himmelsk fostran?

Hamnar vi inte alla, lite då och då i livet, i situationer när det känns FÖR stort, FÖR tungt, FÖR ansvarsfullt, FÖR komplicerat, FÖR kravfullt, FÖR mycket motvind...? När man helt enkelt inte orkar mer och är redo att kasta in handduken. När tyngden på axlarna gör att man knäar och nästan kryper fram. När tanken på en morgondag mer tynger än känns som en gåva. När smärtan fysiskt, eller psykiskt, är mer än man härdar ut.

Jo, jag tänkte väl det. Vi möter det alla, någon gång i livet. En del kanske många gånger under sin resa. Här finns ingen rättvisa.

Mina tankar vandrar iväg och jag funderar...om möjligen de tuffa tider vi möter, kanske är till för att fostra oss? Få oss att mogna i vår personlighet, skala av allt det som är ytligt i våra liv?
Hur skulle vi vara som människor om hela livet var en räkmacka? Som odrägliga, otacksamma och bortskämda ungar?
Kanske Gud kan tillåta prövningar för vår utveckling? ( Jag tror aldrig att han sänder dem, men möjligen tillåter dem komma! )
Och för att vi ska lära oss att vända oss till honom, som vill bli vår gränslösa kraftresurs när vi inte själv orkar? Som vill lyfta och bära oss, som ett litet barn som behöver tröst?
Det ska nu sägas att detta inte är någon teologisk fakta, utan helt och hållet mina personliga funderingar.

Men åter igen, när man står där. Sista kraften tömd. Ingen utväg finns. Tårarna rinner och man frågar sig : "vad gör jag?" Och varför måste man prövas igen? Så tungt det kan kännas att alltid behöva vara stark.
Kan det inte räcka nu? Är man så "svårfostrad"?
Frågorna är befogade. Men det finns inga svar. Inte mer än de jag nämnt.
Jag tror livet förädlar oss.
Därför önskar jag inte heller att vara yngre. De erfarenheter och den mognad jag samlat på mig under livet, är guld värd.

Jag har sett den djupa ordlösa smärtan i ögonen på dem jag älskat. Önskat att jag bara kunnat få lyfta av lite utav den och dela den. Men nej, var och en måste bära sitt.

Genom allt jag mött och allt jag möter, så har jag ändå min stora trygghet i en tro som bär.
I en Gud som står där och lyfter upp mig och bär mig, när jag inte själv orkar mer. När världen är för stor och jag för liten. Då får jag känna att han har full kontroll. Förstår varenda suck, tår eller rop på hjälp.
Som visar utvägar när allt ser stängt och hopplöst ut. Som lyfter av bördan och ger ro.

Lyssna gärna till denna sång: "God will make a way"

...destination Himlen

"De som delar tron på Kristus ses aldrig för sista gången"

Med tanke på att vi haft Allhelgona helg så tänker jag idag skriva om något som många tycker är ett tungt ämne. Men ändå inte.
Så om du inte är upplagd för att läsa sådant, så är det bättre att du klickar dig vidare direkt.
Till bloggar med matrecept och roliga citat.

Är du kvar? Ok...
Det händer en sådan där strålande vacker dag när solen bryter igenom, luften är klar, färgerna intensiva, rådjuren betar på åkern bredvid, fåglarna spelar ikapp. Det är så där ljuvligt som det bara kan bli helt plötsligt vissa dagar, när allt är till sin fördel!
Sådana dagar är så sköna att det känns som om själen inte får plats, man nästan sprängs av alla härliga intryck.
Vid sådana tillfällen är det som om det suger till i mig. Om det nu är så skönt här, hur ska inte himlen vara då?
Det perfekta, fullkomliga, ofattbara. Känslan av att nu, nu har jag kommit hem, dit där jag hör hemma.

Jag har alltid levt med tron att en dag komma dit och "visst, det kommer nog bli bra".
Men efter att ha tagit farväl av både livskamraten och far, tätt efter varann, så har himlen fått en helt ny dimension för mig.
Den har blivit VERKLIG!
Jag ska inte bara möta de båda, utan andra jag känt och inte minst Han som gett mig biljett dit - Jesus.
När sonen var lite yngre så brukade han och jag fundera tillsammans ibland. Vi kunde ligga och spåna: "Finns det djur i himlen? Kan man köra cross där? Finns det makaroner? Vad gör man hela tiden?"
Jag hade såklart inget självklart svar att ge, men spekulera kan man ju alltid. Jag brukade säga till honom: "Är det något vi verkligen längtar efter, uppskattar och önskar, då tror jag det finns där".

Sorg är inget onaturligt. Den följer på kärlek. Lika självklart som man välkomnar den nya lilla människan som föds med glädje, lika självklart tar man farväl en dag och möter sorg.
Ingen vill möta den, men alla gör det. Är det något som är rättvist i denna orättvisa värld så är det väl det. Tomhänt hit, tomhänt härifrån.
Men i Västvärlden där vi lever har den blivit något som inte ska existera eller talas om, något som enbart skrämmer. Här där vi ska vara evigt unga, vackra och odödliga. Där ligger tredje världen före oss i utvecklingen. Där finns hela livsregistret med på ett mycket naturligare sätt i vardagen.

Har läst en bok med titeln: "Dolda välsignelser - hur själen växer genom sorg". Titeln talar för sig själv.
Ur den djupa smärta som följer med sorg, så kan det växa mognad och välsignelse. Jag vet.
Jag hade gärna avvarit det, men valet är inte mitt.
Jag vet bara att det finns glädje igen. Vissa hittar den snabbt, för andra tar det längre tid. 
Men varje dag är en gåva från Gud. Även de dagar som känns tunga som gråstenar.
Och jag tänker leva fullt ut, varje dag, tills mina dagars antal är fyllt.
Och då är även jag hemma.
Nu tänder jag ljus på gravarna och minns. Men är samtidigt övertygad om att där ligger bara tomma skal. 
Jag tror de själva sitter på fest just nu och skrattar och mår alldeles, alldeles fantastiskt bra.

...that´s what love is

Var på konsert för några dagar sedan och hörde denna skönsjungande herre - David Phelps.
En fantastisk röst och många fina låtar. Tänk om man bara hade en bråkdel av den sångrösten, vad roligt det vore...
Den låt som fastnade mest hos mig och fick mig att få gåshud, är den som följer här nedan.
That´s what love is. Har lyssnat på den många gånger sedan dess.

Kärlek...så slitet ord. Men så beroende vi är av den. Precis som luft.
Vad är kärlek? Hur mycket betyder den för oss? Vad gör den med våra liv?
Den kan få oss att skratta, den kan få oss att gråta. Den kan få oss att lämna allt, den kan få oss att hålla fast hårt. Den kan få oss att ge allt vi kan och orkar, den kan få oss att öppet ta emot.
Den är värd att leva för, och den är värd att dö för.
Vad vore världen utan kärlek?

Kanske är det först när livet behandlar oss hårt, när relationer spricker eller när kärleken rycks ifrån en - som vi kan värdera den till sitt fulla värde, som det mirakel den är?
Tänker bl.a. på alla de som miste någon i tsunamin för några år sedan.
Erfarenheter som gör att livets verkliga mening sätts på sin spets. Får oss att förstå att det materiella runt ikring oss, prylar, pengar, status och makt egentligen betyder - ingenting. Ingenting utan kärlek.
Men när den finns i de relationer vi omger oss med, så tror jag också de materiella tingen får sin rätta plats och värde och kan vara till glädje.

Kärlek är inte alltid självklar och total. Den behöver vård och omsorg för att överleva och växa. Den kan bli starkare av stormar och den kan mogna med tiden. Vissa delar av livet kanske den t.o.m. mera är ett beslut, än varma känslor. Den kan få den mest frusna själ att tina upp och blomma ut till sitt absolut bästa. Den kan få hat att ge vika.
Den kan få det lilla barnet att växa till en trygg vuxen individ med tro på sig själv, likaväl som avsaknad av kärlek kan skapa ärr som består hela livet.

Ikväll lägger jag mig med en önskan om att få vakna varje morgon med lite mer fokus på vad som är det viktigaste i livet.
Att visa kärlek i de relationer och till de människor jag möter just den dagen.

...trivs Gud?

På besök i Uppsala och med ett par timmar att slå ihjäl. Och vad gör man i en stad där man är helt främmande?
Jo, de två majestätiska tornen på domkyrkan som står som två vägvisare pekandes mot himlen, fångade mitt intresse.
Styr stegen dit, gläntar lite på kyrkporten och smiter in och...tappar nästan andan av det stora enorma kyrkorummets prakt och mäktighet. Vilken takhöjd, vilka målningar, vilka pelare, vilken akustik!
En jättekyrka i många avseenden.

Går andäktigt runt och ser mig om samtidigt som jag har ett öra vänt mot den lunchmässa som precis pågår.
Funderar lite där jag går... Bor Gud här? Trivs han som föddes i ett torftigt stall, verkligen i all denna prakt? Eller har han för länge sedan flytt ut i friheten genom de tunga portarna?

Plötsligt ser och hör jag prästen bjuda fram till nattvard.
Ja, varför missa det? Glider in i kön av människor och får min del. Hör prästen läsa välsignelsen över de samlade människorna.
Och sedan kommer det: "Dina synder är dig förlåtna".

När jag går ut känner och vet jag det - här bor Gud.
Inte för att det är en mäktig byggnad, utan för att här finns människor som tror på korsets kraft.
Sen kan de nog finnas i vilken byggnad som helst.
I varje människas hjärta som vill tro - där bor Gud.
Även i mitt, om än inte så praktfullt...

                                                                           

...ansiktslyftning

" Är du i behov av en ansiktslyftning?
Det finns en som är helt gratis,
alltid finns tillgänglig, 
får dig att se yngre ut 
och saknar biverkningar.
Det kallas ett leende. "

De meningarna mötte mig en morgon när jag bläddrade fram dagens datum i den lilla boken som står på köksbordet. Det är tänkvärda ord om allt mellan himmel och jord, Gud och diskbaljan.
Kunde inte låta bli att le redan då, för visst låg det något i de orden.
En glad människa ser ju faktiskt yngre ut än en där mungiporna hänger ända ner till axlarna.

Men samtidigt kände jag att jag blev lite irriterad. Ja, jag skrev just det, irriterad.
Irriterad på detta samhälle som säger att man måste vara evigt ung, lycklig, framgångsrik och frisk för att räknas.
Varför måste man alltid se yngre ut? Vad är det för fel på att åldras? Med att vara tillfreds med sitt födelseår?
Jag förstår att man får räkna med fler krämpor och sjukdomar när man når en högre ålder, och det är ju inget någon önskar sig, men bortsett från detta.
Varför värderas inte livserfarenhet högre? Personligheten mer än CV:t? Varför ses inte de grå håren som ett tecken på visdom?
Men mest arg blir jag på mig själv. Arg för att jag stundtals sveps med i detta tänket.
Öppna mitt badrumsskåp så ser du. Där står den, den första anti-rynk krämen...

För övrigt håller jag helt med, att ett leende gör underverk.
Inte bara för utseendet, utan även för själen. Både för den som avfyrar det och den som är målet för det.

Egentligen tycker jag mer om Bibelns variant:
" Ett glatt hjärta gör ansiktet ljust " Ords. 15:13
Och det oberoende av ålder.

...gilla läget

Jag mötte två stycken. Samma dag.
Människor som i mina ögon går under benämningen "Vardagshjältar" och som får mig att vilja nominera dem till Nobelpris.

Han körde fram till mig med sin permobil. Mannen som tills för bara några år sedan var en av stadens mest kända ansikten, alltid aktiv för näringsliv och kommunens utveckling, men som efter en stroke sitter fjättrad i sin rullstol och med stora talsvårigheter.
Nu försökte han uppbåda all sin kraft att, med stor ansträngning, försöka få mig att förstå vad han ville ha hjälp med att finna i butiken. Det tog flera försök och säkert flera minuter för honom, att med min hjälp hitta stavelserna som till sist fick fram hans fråga.
Efter att ha hjälpt honom så började jag språka lite med honom, och lät honom förstå att jag kände igen honom och visste om vad som hänt. Jag kunde inte låta bli att till slut undra hur livet fungerade för honom nu.
Jag hade ju väntat mig, med all förståelse, att han skulle ge utlopp för bitterhet över den tunga vändning hans liv tagit. Hur hela den sociala biten försvunnit, och hur jobbigt allt hade blivit.
Men istället spricker hans ansikte upp i ett stort leende och han säger " Det är bara att gilla läget!"
Jag höll på att sätta mig av ren förundran.
Gilla läget?! Är det den slutsats han nått? Med ett leende dessutom?
Nu är nog han den typen av människa som i grunden har en positiv livssyn. Som säkert också har jobbat åtskilligt innan han kunde ta de orden på sina läppar. Men det talar ändå för en människa med stor mognad och livserfarenhet. Som vet att livet blir lite, lite lättare att leva om man väljer att acceptera sina förutsättningar och göra det bästa möjliga utav dem, den dag som är.

Lite senare kommer en äldre kvinna, kanske 60-70 år, fram till mig och vill ha hjälp att välja Lego.
Hon är mycket noga med att låta mig förstå att det måste vara för småbarn upp till 3 år.
ENBART stora bitar, typ Duplo. Jag förutsätter givetvis att det är till ett mycket litet barn.
Efter mycket väljande och läsande på förpackningar hittar vi till sist ett som hon tror passar.
Då avslöjar hon, med tårar i ögonen, att det är en födelsedagspresent till sin man. "Han har Alzheimers och är på en treårings nivå. Han älskar att bygga med Lego, men stoppar allt i munnen..."
Vad säger man....Jag blir stum av beundran över denna kvinna, som trots att den man hon en gång för länge sedan gifte sig med inte längre finns kvar, som förvandlats till ett litet vårdnadskrävande barn, står orubbligt och troget kvar vid hans sida. I nöd och lust...genom allt vad de möter i livet.

Den dagen går jag hem, märkbart påverkad, och med två nya vardagshjältar att se upp till.

...mistakes

Jag tvärstannade när mina ögon fastnade på orden som var tryckta på kudden i butiken.

" One who never makes mistakes
never makes anything "

Orden talade direkt till mig, och mina tankar började genast spinna.
Misstag. Felsteg. Förhastade ord. Felaktiga beslut.

Vi får många gånger ta konsekvenserna av våra misstag. Men ibland drabbar det även vår omgivning. Vilket givetvis är värre. Jag själv, en till eller flera personer som mår dåligt av mitt handlande.
Vilken enormt stor vikt ordet " förlåt " har just då. Och så svårt det kan vara att säga det. Sex små bokstäver, men som ärligt sagt och menat, kan förflytta berg och läka djupa sår.

Men meningen jag läste talade just då ännu mer till mig om mod. Mod att våga en gång till. Fast det gick snett förra gången. Fast jag vart förloraren. Den som drog kortaste strået. Den som kastade sig ut i det okända och landade med ett magplask. Den som gav sig hän och vart sviken.
Ska man verkligen våga igen?
Tänk om...

Jag har ändå den tron, att vågar man aldrig igen, så kommer man att bli en passiv, själsligt stympad människa med så höga krav på sig själv och på perfektionism, att hela livsglädjen sakta förtvinar. Kvar sprids en bitter smak av misstro och uppgivenhet .

Hur hårda törnar livet ändå ger, så hoppas jag att aldrig förlora nyfikenheten på livet.
Den nyfikehet som gör att man vågar steget en gång till. Och en gång till. Och en gång till.
Fast man inte vet utgången.

...vackra höst

Ja, jag är en av dem som tycker att hösten är en av de bästa årstiderna. Lugnet infinner sig efter sommarens måsten, luften är frisk och färgerna fantastiska och de mörka kvällarna inbjuder till sköna stunder i soffan framför kaminen...
Idag vart längtan ut i naturen stark. Tiden fanns där, så sagt och gjort.
Med en termos kaffe och kameran som sällskap så begav jag mig ut på måfå.
Hamnade till slut vid ett fint naturreservat som heter Trystorps ekängar. Där strosade jag runt en lång stund och njöt av den vackra hösten. Det såg ut som om träden fattat eld, så flammande röda var de.
Att ta fikapausen med ryggen lutad mot en 400 år gammal ek, manar till eftertanke...Tänk vad mycket den har sett genom sin livstid. Generationer som kommer och går. Krig och fred.
Kom att tänka på raderna från Bibeln: "Allt har han gjort skönt för sin tid..."
Var årstid har sitt vackra. Och just nu är det höstfärgerna som får glädja oss.

...ett borttappat ord

"Vi behöver höja effektiviteten...", "Köket har ju 10 år på nacken nu, vi måste verkligen byta det!", "Om jag bara kunde gå ner 5 kg till...", "Måste ha en ny Iphone, den är ju över ett år och sliten...", "Tänk om jag bara kunde vinna en miljon, vad bra det skulle vara då..., "Jag skulle bli lycklig bara jag fick bättre jobb..."

Det finns människor som fascinerar mig. Oftast är de grå och rynkiga, men inte alltid. Det som imponerar på mig är inte deras utseende eller ägodelar, deras bakgrund eller status, utan den utrotningshotade egenskap de besitter - förnöjsamhet.
Går det ens att stava till det idag? En av dagens största bristvaror i samhället.
Alltid strävar vi efter att det ska bli mer, bli bättre, bli större, bli lyckligare...
Och mitt i all strävan så tappar vi bort vår tacksamhet - och förnöjsamhet. Och i värsta fall även varann.

Det finns självklart en risk i att efterlysa denna egenskap. All strävan efter att förbättra är ju inte av ondo, många gånger är det en nödvändighet att låta otillfredsställelsen driva fram förbättringar. Och förnöjsamheten ska inte förväxlas med en passivitet som säger " jag tänker inte göra något, det får andra uträtta ".
Jag tror att det är en iver att vilja framåt, samtidigt som det finns en djup tacksamhet över att ha det man faktiskt har.
Det finns visst ett ordspråk som säger: " Rik nog som nöjd är " och visst ligger det något i det.

Jag har en önskan att jag kan lägga mig varje kväll, tacka Gud för det jag har, och få smaka något mer av denna förnöjsamhet än dagen innan.

...att pröva detta med blogg

Måste verkligen ALLA ha en blogg??
Nej, det tror jag inte. Och JAG behöver det definitivt inte.
Dygnets 24 timmar verkar liksom ha svårt att räcka till ändå.
Men då jag av en händelse prövat på en "light variant" för något år sedan och faktiskt tyckte att det var kul, så tänkte jag att det kan vara värt att ta upp igen.
När sen tankar och funderingar om Livets alla möjliga och omöjliga situationer dyker upp i huvudet och pockar på att komma ut i form av det skrivna ordet, då får man ge det en chans.
Men det kommer inte att bli den mest uppdaterade bloggen med flest inlägg. Inte heller den som förtäljer dagens alla händelser i form utav tandläkarbesök, matrecept och shoppingrundor.
Nej, här blir det mer att vända och vrida på ord, reflektioner över relationer, våra värderingar i livet och tankar om tro.
Helt enkelt saker som jag tycker är väsentliga...
Välkommen att följa mig!