Med tanke på att vi haft Allhelgona helg så tänker jag idag skriva om något som många tycker är ett tungt ämne. Men ändå inte.
Så om du inte är upplagd för att läsa sådant, så är det bättre att du klickar dig vidare direkt.
Till bloggar med matrecept och roliga citat.
Är du kvar? Ok...
Det händer en sådan där strålande vacker dag när solen bryter igenom, luften är klar, färgerna intensiva, rådjuren betar på åkern bredvid, fåglarna spelar ikapp. Det är så där ljuvligt som det bara kan bli helt plötsligt vissa dagar, när allt är till sin fördel!
Sådana dagar är så sköna att det känns som om själen inte får plats, man nästan sprängs av alla härliga intryck.
Vid sådana tillfällen är det som om det suger till i mig. Om det nu är så skönt här, hur ska inte himlen vara då?
Det perfekta, fullkomliga, ofattbara. Känslan av att nu, nu har jag kommit hem, dit där jag hör hemma.
Jag har alltid levt med tron att en dag komma dit och "visst, det kommer nog bli bra".
Men efter att ha tagit farväl av både livskamraten och far, tätt efter varann, så har himlen fått en helt ny dimension för mig.
Den har blivit VERKLIG!
Jag ska inte bara möta de båda, utan andra jag känt och inte minst Han som gett mig biljett dit - Jesus.
När sonen var lite yngre så brukade han och jag fundera tillsammans ibland. Vi kunde ligga och spåna: "Finns det djur i himlen? Kan man köra cross där? Finns det makaroner? Vad gör man hela tiden?"
Jag hade såklart inget självklart svar att ge, men spekulera kan man ju alltid. Jag brukade säga till honom: "Är det något vi verkligen längtar efter, uppskattar och önskar, då tror jag det finns där".
Sorg är inget onaturligt. Den följer på kärlek. Lika självklart som man välkomnar den nya lilla människan som föds med glädje, lika självklart tar man farväl en dag och möter sorg.
Ingen vill möta den, men alla gör det. Är det något som är rättvist i denna orättvisa värld så är det väl det. Tomhänt hit, tomhänt härifrån.
Men i Västvärlden där vi lever har den blivit något som inte ska existera eller talas om, något som enbart skrämmer. Här där vi ska vara evigt unga, vackra och odödliga. Där ligger tredje världen före oss i utvecklingen. Där finns hela livsregistret med på ett mycket naturligare sätt i vardagen.
Har läst en bok med titeln: "Dolda välsignelser - hur själen växer genom sorg". Titeln talar för sig själv.
Ur den djupa smärta som följer med sorg, så kan det växa mognad och välsignelse. Jag vet.
Jag hade gärna avvarit det, men valet är inte mitt.
Jag vet bara att det finns glädje igen. Vissa hittar den snabbt, för andra tar det längre tid.
Men varje dag är en gåva från Gud. Även de dagar som känns tunga som gråstenar.
Och jag tänker leva fullt ut, varje dag, tills mina dagars antal är fyllt.
Och då är även jag hemma.
Nu tänder jag ljus på gravarna och minns. Men är samtidigt övertygad om att där ligger bara tomma skal.
Jag tror de själva sitter på fest just nu och skrattar och mår alldeles, alldeles fantastiskt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar