...trivs Gud?

På besök i Uppsala och med ett par timmar att slå ihjäl. Och vad gör man i en stad där man är helt främmande?
Jo, de två majestätiska tornen på domkyrkan som står som två vägvisare pekandes mot himlen, fångade mitt intresse.
Styr stegen dit, gläntar lite på kyrkporten och smiter in och...tappar nästan andan av det stora enorma kyrkorummets prakt och mäktighet. Vilken takhöjd, vilka målningar, vilka pelare, vilken akustik!
En jättekyrka i många avseenden.

Går andäktigt runt och ser mig om samtidigt som jag har ett öra vänt mot den lunchmässa som precis pågår.
Funderar lite där jag går... Bor Gud här? Trivs han som föddes i ett torftigt stall, verkligen i all denna prakt? Eller har han för länge sedan flytt ut i friheten genom de tunga portarna?

Plötsligt ser och hör jag prästen bjuda fram till nattvard.
Ja, varför missa det? Glider in i kön av människor och får min del. Hör prästen läsa välsignelsen över de samlade människorna.
Och sedan kommer det: "Dina synder är dig förlåtna".

När jag går ut känner och vet jag det - här bor Gud.
Inte för att det är en mäktig byggnad, utan för att här finns människor som tror på korsets kraft.
Sen kan de nog finnas i vilken byggnad som helst.
I varje människas hjärta som vill tro - där bor Gud.
Även i mitt, om än inte så praktfullt...