...gilla läget

Jag mötte två stycken. Samma dag.
Människor som i mina ögon går under benämningen "Vardagshjältar" och som får mig att vilja nominera dem till Nobelpris.

Han körde fram till mig med sin permobil. Mannen som tills för bara några år sedan var en av stadens mest kända ansikten, alltid aktiv för näringsliv och kommunens utveckling, men som efter en stroke sitter fjättrad i sin rullstol och med stora talsvårigheter.
Nu försökte han uppbåda all sin kraft att, med stor ansträngning, försöka få mig att förstå vad han ville ha hjälp med att finna i butiken. Det tog flera försök och säkert flera minuter för honom, att med min hjälp hitta stavelserna som till sist fick fram hans fråga.
Efter att ha hjälpt honom så började jag språka lite med honom, och lät honom förstå att jag kände igen honom och visste om vad som hänt. Jag kunde inte låta bli att till slut undra hur livet fungerade för honom nu.
Jag hade ju väntat mig, med all förståelse, att han skulle ge utlopp för bitterhet över den tunga vändning hans liv tagit. Hur hela den sociala biten försvunnit, och hur jobbigt allt hade blivit.
Men istället spricker hans ansikte upp i ett stort leende och han säger " Det är bara att gilla läget!"
Jag höll på att sätta mig av ren förundran.
Gilla läget?! Är det den slutsats han nått? Med ett leende dessutom?
Nu är nog han den typen av människa som i grunden har en positiv livssyn. Som säkert också har jobbat åtskilligt innan han kunde ta de orden på sina läppar. Men det talar ändå för en människa med stor mognad och livserfarenhet. Som vet att livet blir lite, lite lättare att leva om man väljer att acceptera sina förutsättningar och göra det bästa möjliga utav dem, den dag som är.

Lite senare kommer en äldre kvinna, kanske 60-70 år, fram till mig och vill ha hjälp att välja Lego.
Hon är mycket noga med att låta mig förstå att det måste vara för småbarn upp till 3 år.
ENBART stora bitar, typ Duplo. Jag förutsätter givetvis att det är till ett mycket litet barn.
Efter mycket väljande och läsande på förpackningar hittar vi till sist ett som hon tror passar.
Då avslöjar hon, med tårar i ögonen, att det är en födelsedagspresent till sin man. "Han har Alzheimers och är på en treårings nivå. Han älskar att bygga med Lego, men stoppar allt i munnen..."
Vad säger man....Jag blir stum av beundran över denna kvinna, som trots att den man hon en gång för länge sedan gifte sig med inte längre finns kvar, som förvandlats till ett litet vårdnadskrävande barn, står orubbligt och troget kvar vid hans sida. I nöd och lust...genom allt vad de möter i livet.

Den dagen går jag hem, märkbart påverkad, och med två nya vardagshjältar att se upp till.